picturing

En utav världens finaste känslor är att bli inspirerad, speciellt när man blir inspirerad och imponerad av sig själv. Jag bläddrade i min dagbok som jag började på för ungefär ett år sen, gick vidare till en annan som är några år gammal med snuttar av helt olika delar i mitt liv, sedan mammas diktsamling som hon gav till mig som innehåller dikter från att hon var lika gammal som jag är nu (jag ser alltid lilla mamma vid ett trä skrivbord i blont vågigt hår, sjuttiotalskläder och sårad/kär/arg/rädd/lycklig vid tanken) och ikväll skrev jag första av mina dikter där i, sedan hittade jag min gamla skrivbok från att jag var tolv i garderoben.
Den är jag mest stolt över. Jag kunde skriva så himla konstiga saker då, men nu - nästan 3 år senare - känner jag samma saker. Jag skrev mycket hemska noveller varav de flesta slutar mitt i en mening. När jag säger hemska menar jag ganska hemskt för en tolvåring: misshandel, mördande föräldrar, ätstörningar, självdestruktiva handlingar (alltså, rakblad och sår), olycklig kärlek, självmord, fanfics (två faktiskt om Tom Kaulitz och Taylor Hawkins, vilket är hemskt det med även om det inte är på samma nivå som resten). Det är sjuka saker som aldrig förekom i min vardag men som senare när jag väl släppte ut allt visade sig finnas i mitt huvud. Man blir rädd av tanken på vad de säger om mig, men jag var inte alls... sån. Jag var inte förfärligt deprimerad, bara aningen olycklig ibland. 
För att komma till min poäng: jag var ganska duktig, jag kunde bara inte se det. Jag hade så höga krav och var så enormt rädd för att skriva som någon i mängden att jag gav upp. Jag påbörjade mycket men stannade mitt i en mening för att jag sa till mig själv att allt bara var hemskt. Jag är fortfarande rädd för att skriva som en i mängden idag även om vi bara ska skriva en recension i skolan, vilket är patetiskt.
Vad andra tycker och tänker bör jag strunta i helt, för jag skriver ju ändå bara för min egen skull. För att jag vill få ut mina känslor och drömma. Skulle jag skriva nu så är jag inte lika duktig eftersom jag helt enkelt tappat det mesta. Tänk om jag fortsatt och bara tänkt på mig själv, vad duktig jag skulle vara nu. Men som endast fjorton år gammal tycker jag inte om att tänka "Om jag bara hade..." (ångern jag skulle ha när jag är trettio skulle ta kål på mig) så istället tänker jag bara... börja igen. Kanske börjar jag nästan om från ruta ett igen, men jag tycker faktiskt om att skriva... för mig själv. De två senaste åren finns kanske dokumenterade i blogg och dagbok men det var det andra skrivandet som var fantasifullt och ger en djupare bild om mig, som säger mycket mer.

Om tio år vill jag kunna hitta en bok fylld av berättelser från 2010 och lära mig lite mer om mig själv.

Klick.