picturing

Klockan är halv fyra och jag har precis pluggat klart. That's just nuts. Men jag fokuserar jätte bra vid den här tiden, fram tills nu då jag börjar bli trött vill säga. Fast det är inte som att jag pluggade huuuuuur mycket som helst, jag hade kompisar här tills tolv. Vi åkte pulka och lekte i snön, det var riktigt härligt. Älska vintern. Nej, nu ska jag sova och drömma om Filippinerna. Jag längtar så mycket, det är verkligen den ljusa sidan bortom skolan.

Bild från när jag och systeryster backpackade, saknaaar

Det känns konstigt att blogga, för det finns inget inlägg som kan... passa, efter det förra. Samma tankar ligger och gror i mitt huvud varje dag och det har med honom att göra.  Men jag har börjat fungera igen, och har en liten blogg lust. För tillfället iallafall. Fast jag vet inte vad jag ska skriva eller göra längre. Nu tänker jag gå och laga lite falukorv till mig och min bror iallafall.

Åh, imorgon är det äntligenäntligen dags. Jag har längtat rätt mycket, men jag har inte förstått förrän nu att nu kommer det. Åh, Harry Potter kommer vara så GRYM!

weheartit.

Just nu måste jag plugga. Jag har prov, uppsatser och läxor som hopar sig och det svider. Jag försöker mest tänka på Filippinerna, där jag är om en dryg månad. Solsolsol och bungalows och en ukulele ska jag införskaffa mig. Så ska jag sitta på stranden och spela den här låten, om och om igen. Där man blir irriterad för att det är sand överallt, får blonda slingor och blir brun. Spenderar jag tre veckor så så klarar jag en månad med plugg och mörker.

Idag hade jag lite panik. Jag hade så mycket att göra; mamma hade sagt att jag skulle ta tvätten och göra middag för att jag hade lov, jag hade jätte mycket plugg och behövde städa mitt rum. Det värsta var att jag var så trött. Det gick segt i mitt huvud och jag var så död i kroppen. Jag hade hoppats att jag skulle bli pigg under lovet, som för några veckor sen. Innan jag blev så skoltrött. Men jag blev inte särskilt pigg och jag fick lite panik med plugget eftersom jag vill göra klart två uppsatser, en recension och förbereda en redovisning innan jag åker på onsdag. Panik.

Så då blev det tvärstopp. Jag vill ju helst bara göra chokladbollar och läsa Harry Potter och ta en lång promenad. Så jag tog en långpromenad fastän jag inte borde men lite frisk luft och musik brukar pigga upp. Jag gick en lite längre runda och gick förbi en äng. Jag var där bl.a. i vintras med mamma. Vi hade på oss varma kläder och tillochmed termo byxor och snön krasade under fötterna och det kom rök moln när vi andades vinterkylan. Det bästa av allt var att solen sken jätte jätte mycket och vi satte oss mot en ek och tog av vantarna och lutade huvudena mot trät och blundade. Kände solen. Tystnaden. Då var jag lugn.

Vid ängen bredvid var jag med fyra vänner. Då var vi i jämförelse mycket varma för det var vår påväg mot sommar och vi hade cyklat länge när vi letade efter en plats att ha piknick. Vi hade brett ut två filtar och lagt upp dricka, sallad, baguetter, godis, choklad och mer som jag inte längre kommer ihåg. Vi lyssnade på musik från en mobil, snackade och åt. Efter ett tag spelade vi brännboll, sen lekte vi bara med en boll, dansade bugg och annat som bara vi gör. Vi fick fästingar och fotade. Då var jag också lugn. 

Jag behövde bara gå förbi egentligen för att bli lugn. Hur bra är inte det? Borde man inte gå omkring lite överallt och göra nya, bra saker? När man går förbi där dyker minnet upp. Och då minns man lite mer varför man är som man är. Eller hur man var.