you got it all, so hold on.
Hur du ska göra
när
men när det kommer
då jävlar
då lyckas du så det svider i det gamla tvivlande du
så lugn
luta dig tillbaka
och lita på att det kommer
när det kommer
den här gången kanske världen förstår oss
Om tjugo minuter ska jag vara påklädd och fixad. En halv omöjlighet. Då ska jag övningsköra, sedan jobba, sedan plugga. En lördagskväll. Jag är så himla trött. Trött på att jobba, plugga och träna. Eller åka 40 minuter till träningen varje gång. Jag är trött på att behöva vakna halv sju varje vardag och halv nio på helger. Trött på att gå upp och frysa om fötterna på morgonen när golvet är så himla kallt och bara vilja lägga mig igen. Jag är trött på att vara trött. Jag är trött på att se molnen, jag är trött på att ingenting händer om jag inte ser till att något händer. Jag är trött på att tänka på sommaren. Jag är trött på att drömma mig bort, men jag är ännu mer trött på att koncentrera mig på verkligheten. Jag är trött på att vara stressad. Jag skulle göra vad som helst för en eller två lediga dagar. Vad som helst.
Och nu blir jag sen igen.
jag vet inte vad sammanfattningen på det här är.
Så då blev det tvärstopp. Jag vill ju helst bara göra chokladbollar och läsa Harry Potter och ta en lång promenad. Så jag tog en långpromenad fastän jag inte borde men lite frisk luft och musik brukar pigga upp. Jag gick en lite längre runda och gick förbi en äng. Jag var där bl.a. i vintras med mamma. Vi hade på oss varma kläder och tillochmed termo byxor och snön krasade under fötterna och det kom rök moln när vi andades vinterkylan. Det bästa av allt var att solen sken jätte jätte mycket och vi satte oss mot en ek och tog av vantarna och lutade huvudena mot trät och blundade. Kände solen. Tystnaden. Då var jag lugn.
Vid ängen bredvid var jag med fyra vänner. Då var vi i jämförelse mycket varma för det var vår påväg mot sommar och vi hade cyklat länge när vi letade efter en plats att ha piknick. Vi hade brett ut två filtar och lagt upp dricka, sallad, baguetter, godis, choklad och mer som jag inte längre kommer ihåg. Vi lyssnade på musik från en mobil, snackade och åt. Efter ett tag spelade vi brännboll, sen lekte vi bara med en boll, dansade bugg och annat som bara vi gör. Vi fick fästingar och fotade. Då var jag också lugn.
Jag behövde bara gå förbi egentligen för att bli lugn. Hur bra är inte det? Borde man inte gå omkring lite överallt och göra nya, bra saker? När man går förbi där dyker minnet upp. Och då minns man lite mer varför man är som man är. Eller hur man var.
Jag ska berätta några saker ni inte visste som gör mig till mig.
jag har lyssnat på Love me tender med Elvis i mer än 48 timmar nu. jag skulle jättejätte gärna vilja se alla Saw filmer och jag tror jag vill bli rättsläkare. jag vill ha en gammal gul villa med modern inredning när jag blir stor. jag vill bli riktigt duktig på att fota, men jag orkar bara inte göra vad som krävs. snö kan vara något utav det vackraste jag vet och jag är mer av en kyla - person än en värme - person och jag måstemåstemåste se ett norrsken innan jag dör. jag har velat åka till Nya Zeeland sen jag var fem år gammal. det läskigaste jag vet är paddor. jag drömde mardrömmar om och var rädd för min matte/no lärare när jag gick i sexan och sjuan. jag önskar att jag inte var så högljudd när jag är glad, men jag kan inte låta bli. jag älskar hästar, men mina vänner säger att dem inte finns. jag är kär. jag tycker om att fundera på människor - varför vi gör allt vi gör. det är därför jag allvarligt tycker det är roligt att läsa grottbjörnens folk - en lång roman om neandertalare och vi. jag har aldrig fattat grejen med typ "radio musik". uttjatade rihanna- , akon- , bieber- låtar som spelas om och om igen. däremot älskar jag vinyl. jag tycker killar generellt sjunger mycket bättre än de flesta kvinnorna. jag älskar att lyssna på frank sinatra, aretha franklin, beatles, queen, elvis och mindre 60 tals klassiker. min favorit färg är kastanje brunt och mitt rum går i brunt och vitt. jag tror inte att någon kommer ha läst hela vägen hit men jag tänker fortsätta ändå. jag skriver inte blogg för att folk ska läsa den utan för att jag ska minnas. jag för dagbok också men jag tycker det är så fint med bloggar. fast jag vill fixa en ny design, men elsa är på åland. jag trodde aldrig på tomten när jag var liten för mina syskon lärde mig på direkten. jag tycker om att vara yngst för mamma och pappa börjar tröttna lite smått nu och är inte lika hårda. jag tycker mina syskon är drama queens väldigt ofta. när jag var liten trodde många att jag och min bästis hanna var tvillingar och idag när vi träffades, vilket vi inte gör ofta, upptäckte vi att vi var precis lika långa. jag tyckte det var coolt. jag vill färga håret brunt men får inte för mamma och jag tror att om jag gör det ändå så kommer inte hon betala min vinterjacka, så jag ska vänta. jag tycker bilder på bögar som kysser varandra är jätte vackert. jag älskar att vara romantisk. jag älskar att titta på romantiska bilder på weheartit, love is a letter sent a thousand times eller små bloggar, eller läsa något romantiskt på leloveimage eller michaela fornis blogg eller se på romantiska filmer. jag tycker det ska finnas fler töntiga romantiska böcker. jag tycker jag borde sluta nu för jag kommer inte orka läsa igenom det här ens när jag är fyrtio och vill se vem Eva femton år var. jag ska sova nu och jag tänker göra det bredvid min stora gosedjurs zebra som heter Barney.
Det där med perfektion
Jag vill inte vara en sådan som påstår att bara unga tjejer har det tufft med att tro på sig själva, men det är så mycket lättare att känna igen sig med unga tjejer för de verkar så öppna om det. Tänk vilket slöseri. Att så många tjejer går omkring och tror att vi inte kan få det där MVGet vi vill ha, bara för några hinder. Vi har ju egentligen vad som krävs. Kanske är det därför jag tycker om Blondinbella, hon sa en gång att man ska skapa sin egen verklighet. Jag tyckte verkligen om det. Jag vill vara en sådan.
Jag vill vara en sån som är stark och tror på sig själv, utan att vara kaxig. En sådan som folk uppfattar som intelligent bara för att jag bestämt mig för att de ska det, kanske inte för att jag är det. En sån som hinner med mycket om dagarna; springer mellan träningar och skola, men hinner ändå vara en rolig tjej med vänner och en duktig dotter hemma och at the end of the day pluggar jag och helt enkelt får betygen som jag vill. Jag vet att det låter som något tråkigt och typiskt, något perfekt. Men när blev perfekt fel egentligen? Varför är det fel att sträva efter det?
Så länge det går till hälsosamt och humant så tycker jag det är okej. Vi har ändå alla vår egna bild av perfektion. Ibland när jag sitter och halvt kissar på mig av skratt med mina kompisar tänker jag att åt helvete med att vara en perfekt dotter, det här är viktigare. Vi har alla våra egna prioriteringar och min bild av perfektion förändras typ hela tiden. Tur att familjen alltid stannar. Jag är alltså medveten om att man inte kan få allt allt men man kan försöka. Första gången kanske man misslyckas, kanske andra gången också, kanske tusen gånger. Men det mesta går ju faktiskt. Tydligen får man mer än vad man trodde var möjligt.
Kanske går man in i väggen, då lär man sig. Man dör inte av motstånd, tvärtom. Då känner man att man lever. Och jag lever hellre riktigt intensivt med hastiga upp- och nergångar än i en rak linje. Och då borde jag kanske sluta vara så rädd. Rädd för att satsa, menar jag. Varför skulle inte jag kunna bli läkare? Egen företagare? Journalist? För att någon en gång att jag inte var så smart, på skämt? Negativa saker om sig själv tar man till sig tio gånger lättare än positiva och det är helt enkelt något att jobba bort. Ju snabbare desto bättre. Eller om jag vill flytta hemifrån när jag är 18 år, varför inte? Jag kan jobba, jag jobbar ju nu. Jag kan jobba mycket nu, åldern har ju kommit.
Jag har exempelvis alltid haft svårt för matte också. P.g.a. matten fick jag inte flytta upp en klass, trots att jag la all min energi på det ämnet en termin så fick jag inte MVGet och jag har blivit tjejen som inte kan negativa tal (det har jag dock inget emot, haha). Jag tycker ändå inte det behöver betyda något. Nånstans i alltihop rotade sig någonting i mitt huvud om att det ämnet skulle förstöra mig i gymnasiet, men jag kan plugga till matte E, jag är inte retarded direkt. Jag kan.
Jag vill klara av höga hinder, jag vill bräcka mina egna begränsningar. Det är möjligt att jag blir en såndär tönt med massa mål som lägger sig nio på kvällen, men det är nog ett liv jag vill leva. Jag älskar att grubbla över framtiden och jag tänker styra min framtid. Jag är liksom bara tvungen att skriva det för att tro på mig själv. Så nu vet ni.
det ger mig ett leende på läpparna.
idag, när jag kom hem efter skolan med kokande ben i jeansen, så skulle jag passa dagbarnen. jag bytte om till en klänning och lekte med dem, barbent och barfota. jag lärde dem hur en gräsklippare fungerar, fotade dem när dem lekte och jagade dem. en efter en kom deras föräldrar. dem gick hem, ända tills bara jag och tvååriga alfons stod kvar. vi hoppade studsmatta och bråkade lite. han klagade över att han inte fick på sig sin sko, sedan vägrade han låta mig sätta på skon sedan vägrade han ha på sig kepsen. "du kommer bränna dig annars" sa jag men han klämde bara fram "viiiiiij inte" utan att se mig i ögonen. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att han är så förbaskat söt och underbar. kanske bara för att mamma slutar jobba med barnen i sommar. det kommer kännas tomt när det inte längre finns barn i huset efter skolan med pruttskämt och myror i benen.
sedan började jag rensa maskrosorna åt mamma. jag har lovat att göra det åt henne, så det var bara att ta tag i det. det var sådär sjukt varmt att man bara vill ha en mjukglass i handen och doppa fötterna i vattnet vid en brygga. men jag körde på tills jag blev så himla varm. då gick jag in och hämtade en tjejbok och satte mig i solstolen. åt mammas fina paj. bytte om. gick ut och sprang, i värmen. på vägen hem gick jag förbi dånviken som var så fin att det gjorde lite ont i mig. jag har gått förbi den sjön så länge jag kan minnas och det är min favorit plats på jorden. den har inget fint badställe, men jag har ofta tagit en promenad och satt mig där. med alla problem. och sommaren visade sig så himla starkt.
jag gick hem, fysade, stretchade, hoppade in i duschen och åt en banan. kollade på tyra banks show. kom fram till att jag vill att många dagar borde vara såhär. är rädd för att glömma såna här dagar. dagar som gör mig så himla lycklig, att jag ska fråga mig själv vad det var som var så bra med att vara femton år. just nu älskar jag att vara femton år. jag är pigg och lycklig. jag har det finaste vädret på jorden. jag har fantastiska vänner. jag bor i en lantlig förort med gröna björkar och tomma vägar. jag har allt som nämns ovan. jag har en systemkamera, ett fint rum och världens finaste pojke i tanken som ger mig sockerdricka i magen. nu ska jag sova och hoppas han följer med mig i drömmarna.
jag kunde inte sluta bara
Gud jag vill bara bortbortbort.
Jag kan ändå inte riktigt sluta skriva nu.
Det känns som om mitt hjärta kvävs.
Och som tankeverksamheten försvinner.
Imorgon kommer jag liksom undra vad som pågick i mitt huvud när jag känner det jag gör.
Och inte minnas
Jag skulle vilja åka till Paris.
En vindsvåning i Paris.
Där jag skulle strosa i vintage butiker om dagarna och sitta på fönsterbrädan och se på stjärnorna på nätterna.
Jag skulle vara tom.
Jag skulle vara ensam dygnet runt.
Jag skulle få svalna lite.
Fundera på vad som hänt.
Kanske skulle jag skriva.
Ja, jag skulle skriva massor.
På en okänd blogg så skulle jag berätta om hur det känns när hjärtat bränns.
När man blir sviken.
Eller känslan av att vara ynklig,
när man blir ignorerad.
Ta itu med mina tankar i min egen takt skulle jag göra.
Om jag skulle komma tillbaka till Stockholm vet jag inte.
Här går det för snabbt för mig.
Det känns som någon stuckit mig med en kniv i hjärtat.
Då blir det ju svårare att andas.
Och här måste man springa.
Jag skulle slippa alla blickar från människor som gör så ont.
Vissa ögon skickar plötsligt en ond radar.
Och jag kan inte undvika ögonkontakt så länge till.
Vissa människors närvaro ger mig andnöd.
Fast jag är fast. Kanske gör det ondast av allt. Av alla människor som kan fly, så kan inte jag det. För ett år sen så skrev jag att om Eva som sex år gammal fick se fram i tiden och se Eva fjorton år så skulle jag nog gråtit av lycka. Eva femton år var så mycket värre.
Att tänka själv är det nya svarta
För tre dagar sen, på matten i skolan, så letade jag efter en miniräknare. Först kollade jag i klassrummet, men det fanns inte där. Då kollade jag efter min matte lärare, men han syntes inte till. Så jag frågar en ca 5- 10 personer om de har en miniräknare över eller vet var de finns. Ingen vet.
Jag letar i korridoren. I två grupprum. I sjuans klassrum. Jag försöker sno en från Emil, men fick nästan ett blå märke.
I nians klassrum hittar jag min mattelärare som ger mig tillåtelse att gå in i personalrummet för att hämta miniräknarna (vi får egentligen inte vara där, men jag hade utan tvekan gått in där ändå om jag inte hittat honom). När jag väl återgår till uppgiften kommer det idiotiska.
Jag slår in tre gånger sex. Innan jag ens klickat på = tecknet så har jag räknat ut vad det blir i huvudet. Arton.
Idag har vi miniräknare i mobilen, vi har GPS, vi har internet som omringar oss. Google och Wikipedia. Har du en fråga så googlar du det, svårare än så behöver det inte bli. I mellanstadiet undrade jag varför jag skulle lära mig gångertabellen när jag ändå skulle få en mobil med bl.a. miniräknare när jag började högstadiet. Kanske inbillar jag mig, men lärarna verkar få det svårare och svårare att försvara skolplanen för varje år.
Vi har redan facit, åt vilket håll vi än vänder oss.
Men är det egentligen bra? Är det hälsosamt? Jag tror vi backar i utvecklingen. Tekniken rör sig framåt i 180, javisst, men mänskligheten är så för jäkla bekväm nu. Vi blir lata.
Jag hörde att man använder hjärnan mindre när man tittar på TV än när man sover. Hur många barn tittar inte på TV nu istället för att... läsa, exempelvis. Läsa är hjärngympa.
Inte bara nät det gäller att tänka heller, utan hur mycket vissa rör på sig.
Äta? Beställ pizza.
Spela fotboll? Nej, datorspel.
Inte för att jag är fantastiskt. Men, kanske är det en väckarklocka för mig. Jag måste inte ha miniräknare. Det går att fixa det själv. Och ärligt talat så beundrar jag människor som inte använder miniräknare. Som kommer ihåg vad all den där (onödiga) faktan som vi lärde oss för många år sen om en svensk (oviktig) kung.
Människor som kan rabbla upp Sveriges kungar.
Kan historiska årtal utantill.
Som kan räkna ut hur mycket det kommer kosta med kakel för ett nytt badrum.
Ja, ni förstår - det är beundransvärt enligt mig.
Humor - sexigt? Inte i jämförelse med intelligens.
MEN JAG FÖRSÖKER SKJUTA UNDAN TANKARNA
Bild: the girl who tamed the tiger
Just nu är jag i en del av mitt liv som jag aldrig kommer glömma. Aldrig.
Om 1 år, så kommer jag läsa min dagbok och känna det som om det vore igår. Om 10 år. 30 år. Sen går nog jorden under.
Iallafall så känns det som om jag håller i en stor grej att jag tror jag ska spricka. Något som ingen riktigt vet om. Mitt hjärta är belastat varje sekund och det gör hela livet tungt, samtidigt så är det fina med livet just nu att jag känner allt. Varenda lilla känsla som strömmar genom min kropp känns så förskräckligt mycket. Ett leende som någon gett mig kan hålla mig på humör flera dagar men när saker och ting går minsta neråt så känns det verkligen som livet är värdelöst. Bokstavligen.
Jag kan ligga vaken i timmar och bara känna fjärilar susa igenom magen som ett tredje världskrig. Det jag känner nu, vareviga dag, minut, sekund, andetag, hjärtslag, är starkare än något annat någonsin. Känslan är helt paralyserande, jag kan inte tänka klart på något annat.
Min dagbok håller på att bli överbelastad men den här hemligheten är förskräcklig. Känns som om jag håller andan och knappt kan andas. Så jag var tvungen att klämma ut det här.
I'M JUST A LITTLE BIT CAUGHT IN THE MITTLE
En utav världens finaste känslor är att bli inspirerad, speciellt när man blir inspirerad och imponerad av sig själv. Jag bläddrade i min dagbok som jag började på för ungefär ett år sen, gick vidare till en annan som är några år gammal med snuttar av helt olika delar i mitt liv, sedan mammas diktsamling som hon gav till mig som innehåller dikter från att hon var lika gammal som jag är nu (jag ser alltid lilla mamma vid ett trä skrivbord i blont vågigt hår, sjuttiotalskläder och sårad/kär/arg/rädd/lycklig vid tanken) och ikväll skrev jag första av mina dikter där i, sedan hittade jag min gamla skrivbok från att jag var tolv i garderoben.
Den är jag mest stolt över. Jag kunde skriva så himla konstiga saker då, men nu - nästan 3 år senare - känner jag samma saker. Jag skrev mycket hemska noveller varav de flesta slutar mitt i en mening. När jag säger hemska menar jag ganska hemskt för en tolvåring: misshandel, mördande föräldrar, ätstörningar, självdestruktiva handlingar (alltså, rakblad och sår), olycklig kärlek, självmord, fanfics (två faktiskt om Tom Kaulitz och Taylor Hawkins, vilket är hemskt det med även om det inte är på samma nivå som resten). Det är sjuka saker som aldrig förekom i min vardag men som senare när jag väl släppte ut allt visade sig finnas i mitt huvud. Man blir rädd av tanken på vad de säger om mig, men jag var inte alls... sån. Jag var inte förfärligt deprimerad, bara aningen olycklig ibland.
För att komma till min poäng: jag var ganska duktig, jag kunde bara inte se det. Jag hade så höga krav och var så enormt rädd för att skriva som någon i mängden att jag gav upp. Jag påbörjade mycket men stannade mitt i en mening för att jag sa till mig själv att allt bara var hemskt. Jag är fortfarande rädd för att skriva som en i mängden idag även om vi bara ska skriva en recension i skolan, vilket är patetiskt.
Vad andra tycker och tänker bör jag strunta i helt, för jag skriver ju ändå bara för min egen skull. För att jag vill få ut mina känslor och drömma. Skulle jag skriva nu så är jag inte lika duktig eftersom jag helt enkelt tappat det mesta. Tänk om jag fortsatt och bara tänkt på mig själv, vad duktig jag skulle vara nu. Men som endast fjorton år gammal tycker jag inte om att tänka "Om jag bara hade..." (ångern jag skulle ha när jag är trettio skulle ta kål på mig) så istället tänker jag bara... börja igen. Kanske börjar jag nästan om från ruta ett igen, men jag tycker faktiskt om att skriva... för mig själv. De två senaste åren finns kanske dokumenterade i blogg och dagbok men det var det andra skrivandet som var fantasifullt och ger en djupare bild om mig, som säger mycket mer.
Om tio år vill jag kunna hitta en bok fylld av berättelser från 2010 och lära mig lite mer om mig själv.
Klick.
