Det där med perfektion
En gång, för inte alls länge sedan, hörde jag att människan alltid tror att man bara kan klara hälften av vad man är kapabel till. Det fastnade verkligen i mitt huvud.
Jag vill inte vara en sådan som påstår att bara unga tjejer har det tufft med att tro på sig själva, men det är så mycket lättare att känna igen sig med unga tjejer för de verkar så öppna om det. Tänk vilket slöseri. Att så många tjejer går omkring och tror att vi inte kan få det där MVGet vi vill ha, bara för några hinder. Vi har ju egentligen vad som krävs. Kanske är det därför jag tycker om Blondinbella, hon sa en gång att man ska skapa sin egen verklighet. Jag tyckte verkligen om det. Jag vill vara en sådan.
Jag vill vara en sån som är stark och tror på sig själv, utan att vara kaxig. En sådan som folk uppfattar som intelligent bara för att jag bestämt mig för att de ska det, kanske inte för att jag är det. En sån som hinner med mycket om dagarna; springer mellan träningar och skola, men hinner ändå vara en rolig tjej med vänner och en duktig dotter hemma och at the end of the day pluggar jag och helt enkelt får betygen som jag vill. Jag vet att det låter som något tråkigt och typiskt, något perfekt. Men när blev perfekt fel egentligen? Varför är det fel att sträva efter det?
Så länge det går till hälsosamt och humant så tycker jag det är okej. Vi har ändå alla vår egna bild av perfektion. Ibland när jag sitter och halvt kissar på mig av skratt med mina kompisar tänker jag att åt helvete med att vara en perfekt dotter, det här är viktigare. Vi har alla våra egna prioriteringar och min bild av perfektion förändras typ hela tiden. Tur att familjen alltid stannar. Jag är alltså medveten om att man inte kan få allt allt men man kan försöka. Första gången kanske man misslyckas, kanske andra gången också, kanske tusen gånger. Men det mesta går ju faktiskt. Tydligen får man mer än vad man trodde var möjligt.
Kanske går man in i väggen, då lär man sig. Man dör inte av motstånd, tvärtom. Då känner man att man lever. Och jag lever hellre riktigt intensivt med hastiga upp- och nergångar än i en rak linje. Och då borde jag kanske sluta vara så rädd. Rädd för att satsa, menar jag. Varför skulle inte jag kunna bli läkare? Egen företagare? Journalist? För att någon en gång att jag inte var så smart, på skämt? Negativa saker om sig själv tar man till sig tio gånger lättare än positiva och det är helt enkelt något att jobba bort. Ju snabbare desto bättre. Eller om jag vill flytta hemifrån när jag är 18 år, varför inte? Jag kan jobba, jag jobbar ju nu. Jag kan jobba mycket nu, åldern har ju kommit.
Jag har exempelvis alltid haft svårt för matte också. P.g.a. matten fick jag inte flytta upp en klass, trots att jag la all min energi på det ämnet en termin så fick jag inte MVGet och jag har blivit tjejen som inte kan negativa tal (det har jag dock inget emot, haha). Jag tycker ändå inte det behöver betyda något. Nånstans i alltihop rotade sig någonting i mitt huvud om att det ämnet skulle förstöra mig i gymnasiet, men jag kan plugga till matte E, jag är inte retarded direkt. Jag kan.
Jag vill klara av höga hinder, jag vill bräcka mina egna begränsningar. Det är möjligt att jag blir en såndär tönt med massa mål som lägger sig nio på kvällen, men det är nog ett liv jag vill leva. Jag älskar att grubbla över framtiden och jag tänker styra min framtid. Jag är liksom bara tvungen att skriva det för att tro på mig själv. Så nu vet ni.
Jag vill inte vara en sådan som påstår att bara unga tjejer har det tufft med att tro på sig själva, men det är så mycket lättare att känna igen sig med unga tjejer för de verkar så öppna om det. Tänk vilket slöseri. Att så många tjejer går omkring och tror att vi inte kan få det där MVGet vi vill ha, bara för några hinder. Vi har ju egentligen vad som krävs. Kanske är det därför jag tycker om Blondinbella, hon sa en gång att man ska skapa sin egen verklighet. Jag tyckte verkligen om det. Jag vill vara en sådan.
Jag vill vara en sån som är stark och tror på sig själv, utan att vara kaxig. En sådan som folk uppfattar som intelligent bara för att jag bestämt mig för att de ska det, kanske inte för att jag är det. En sån som hinner med mycket om dagarna; springer mellan träningar och skola, men hinner ändå vara en rolig tjej med vänner och en duktig dotter hemma och at the end of the day pluggar jag och helt enkelt får betygen som jag vill. Jag vet att det låter som något tråkigt och typiskt, något perfekt. Men när blev perfekt fel egentligen? Varför är det fel att sträva efter det?
Så länge det går till hälsosamt och humant så tycker jag det är okej. Vi har ändå alla vår egna bild av perfektion. Ibland när jag sitter och halvt kissar på mig av skratt med mina kompisar tänker jag att åt helvete med att vara en perfekt dotter, det här är viktigare. Vi har alla våra egna prioriteringar och min bild av perfektion förändras typ hela tiden. Tur att familjen alltid stannar. Jag är alltså medveten om att man inte kan få allt allt men man kan försöka. Första gången kanske man misslyckas, kanske andra gången också, kanske tusen gånger. Men det mesta går ju faktiskt. Tydligen får man mer än vad man trodde var möjligt.
Kanske går man in i väggen, då lär man sig. Man dör inte av motstånd, tvärtom. Då känner man att man lever. Och jag lever hellre riktigt intensivt med hastiga upp- och nergångar än i en rak linje. Och då borde jag kanske sluta vara så rädd. Rädd för att satsa, menar jag. Varför skulle inte jag kunna bli läkare? Egen företagare? Journalist? För att någon en gång att jag inte var så smart, på skämt? Negativa saker om sig själv tar man till sig tio gånger lättare än positiva och det är helt enkelt något att jobba bort. Ju snabbare desto bättre. Eller om jag vill flytta hemifrån när jag är 18 år, varför inte? Jag kan jobba, jag jobbar ju nu. Jag kan jobba mycket nu, åldern har ju kommit.
Jag har exempelvis alltid haft svårt för matte också. P.g.a. matten fick jag inte flytta upp en klass, trots att jag la all min energi på det ämnet en termin så fick jag inte MVGet och jag har blivit tjejen som inte kan negativa tal (det har jag dock inget emot, haha). Jag tycker ändå inte det behöver betyda något. Nånstans i alltihop rotade sig någonting i mitt huvud om att det ämnet skulle förstöra mig i gymnasiet, men jag kan plugga till matte E, jag är inte retarded direkt. Jag kan.
Jag vill klara av höga hinder, jag vill bräcka mina egna begränsningar. Det är möjligt att jag blir en såndär tönt med massa mål som lägger sig nio på kvällen, men det är nog ett liv jag vill leva. Jag älskar att grubbla över framtiden och jag tänker styra min framtid. Jag är liksom bara tvungen att skriva det för att tro på mig själv. Så nu vet ni.
Kommentarer
Trackback
