SNOW PATROL
Jag borde egentligen sitta på tåget på väg till träningen nu, men istället är jag hemma som sjukling. Det känns som jag har ett rakblad i halsen och hela kroppen är helt lam, men annars är jag ganska frisk i huvudet. Vilket är tur för då kan jag ju nämligen få lite plugg gjort, men just nu känner jag mest för att skjuta upp det. Kanske ska jag göra scones, men jag får huvudvärk av att gå i trappan... Men jag har gått igenom alla tv - kanaler, alla bloggar, allt på facebook, så jag är väldigt uttråkad. Jag skulle verkligen vilja träna nu.
Äsch, jag kämpar mig nog nedför trappan och börjar göra scones så får jag väl se vad dagen har att erbjuda sen. Eller vad teven har att erbjuda.
Så länge kan ni ju göra som jag gör, lyssna på ett par gamla favoriter:
ICA gör det, igen
MEN JAG FÖRSÖKER SKJUTA UNDAN TANKARNA
Bild: the girl who tamed the tiger
Just nu är jag i en del av mitt liv som jag aldrig kommer glömma. Aldrig.
Om 1 år, så kommer jag läsa min dagbok och känna det som om det vore igår. Om 10 år. 30 år. Sen går nog jorden under.
Iallafall så känns det som om jag håller i en stor grej att jag tror jag ska spricka. Något som ingen riktigt vet om. Mitt hjärta är belastat varje sekund och det gör hela livet tungt, samtidigt så är det fina med livet just nu att jag känner allt. Varenda lilla känsla som strömmar genom min kropp känns så förskräckligt mycket. Ett leende som någon gett mig kan hålla mig på humör flera dagar men när saker och ting går minsta neråt så känns det verkligen som livet är värdelöst. Bokstavligen.
Jag kan ligga vaken i timmar och bara känna fjärilar susa igenom magen som ett tredje världskrig. Det jag känner nu, vareviga dag, minut, sekund, andetag, hjärtslag, är starkare än något annat någonsin. Känslan är helt paralyserande, jag kan inte tänka klart på något annat.
Min dagbok håller på att bli överbelastad men den här hemligheten är förskräcklig. Känns som om jag håller andan och knappt kan andas. Så jag var tvungen att klämma ut det här.
sömnlösa nätter.
Sockerdricka
Sol
Bryggor
Glass
Ekande skratt
Grillning
Bara bruna ben
Fräknar
Hoppa från klippor
Röda näsor
Stjärnor på natten
Solblekt hår
Tomma gator
Sommar
UNDER PRESSURE
Nu ska jag fortsätta lyssna på Queen, mina gamla favoriter, och tycka synd om mig själv tills någon form av kreativitet infinner sig. Det känns himla långt borta nu.
I'M JUST A LITTLE BIT CAUGHT IN THE MITTLE
En utav världens finaste känslor är att bli inspirerad, speciellt när man blir inspirerad och imponerad av sig själv. Jag bläddrade i min dagbok som jag började på för ungefär ett år sen, gick vidare till en annan som är några år gammal med snuttar av helt olika delar i mitt liv, sedan mammas diktsamling som hon gav till mig som innehåller dikter från att hon var lika gammal som jag är nu (jag ser alltid lilla mamma vid ett trä skrivbord i blont vågigt hår, sjuttiotalskläder och sårad/kär/arg/rädd/lycklig vid tanken) och ikväll skrev jag första av mina dikter där i, sedan hittade jag min gamla skrivbok från att jag var tolv i garderoben.
Den är jag mest stolt över. Jag kunde skriva så himla konstiga saker då, men nu - nästan 3 år senare - känner jag samma saker. Jag skrev mycket hemska noveller varav de flesta slutar mitt i en mening. När jag säger hemska menar jag ganska hemskt för en tolvåring: misshandel, mördande föräldrar, ätstörningar, självdestruktiva handlingar (alltså, rakblad och sår), olycklig kärlek, självmord, fanfics (två faktiskt om Tom Kaulitz och Taylor Hawkins, vilket är hemskt det med även om det inte är på samma nivå som resten). Det är sjuka saker som aldrig förekom i min vardag men som senare när jag väl släppte ut allt visade sig finnas i mitt huvud. Man blir rädd av tanken på vad de säger om mig, men jag var inte alls... sån. Jag var inte förfärligt deprimerad, bara aningen olycklig ibland.
För att komma till min poäng: jag var ganska duktig, jag kunde bara inte se det. Jag hade så höga krav och var så enormt rädd för att skriva som någon i mängden att jag gav upp. Jag påbörjade mycket men stannade mitt i en mening för att jag sa till mig själv att allt bara var hemskt. Jag är fortfarande rädd för att skriva som en i mängden idag även om vi bara ska skriva en recension i skolan, vilket är patetiskt.
Vad andra tycker och tänker bör jag strunta i helt, för jag skriver ju ändå bara för min egen skull. För att jag vill få ut mina känslor och drömma. Skulle jag skriva nu så är jag inte lika duktig eftersom jag helt enkelt tappat det mesta. Tänk om jag fortsatt och bara tänkt på mig själv, vad duktig jag skulle vara nu. Men som endast fjorton år gammal tycker jag inte om att tänka "Om jag bara hade..." (ångern jag skulle ha när jag är trettio skulle ta kål på mig) så istället tänker jag bara... börja igen. Kanske börjar jag nästan om från ruta ett igen, men jag tycker faktiskt om att skriva... för mig själv. De två senaste åren finns kanske dokumenterade i blogg och dagbok men det var det andra skrivandet som var fantasifullt och ger en djupare bild om mig, som säger mycket mer.
Om tio år vill jag kunna hitta en bok fylld av berättelser från 2010 och lära mig lite mer om mig själv.
Klick.
HONESTLY, I'M DOING OK
Nu ska jag gå och fundera över skillnaden på vaniljsås och vaniljgrädde. Förstår inte... Förhoppningsvis så blir morgondagen mer händelserik och mindre smärtsam.
Så länge kan ni lyssna på denna (<- länk).
BIRGITTE BARDOT
Hon måste vara tidernas vackraste kvinna.
Perfektion.
DET GÅR SNABBARE ÄN MAN KAN TRO
Just nu sitter jag och drömmer mig försiktigt bort till ljusare tider. Sena sommarkvällar med bara bruna ben, ekande skratt och blå himmel. Vårmode är inte heller fel, det längtar jag också efter vilket antagligen syns på de senaste länkarna på den här datorn (lookbook, HM.se, stylebykling, you get my point).
Allt känns lite avlägset nu, med en molande mensvärk och disney hood tröja på. Jag, mamma och syster ska iallafall pallra oss iväg och leta efter lite saker och ting på rean. Vinterjackor, jeans och annat inte så inspirerande. Shopping är ändå alltid kul.
Förhoppningsvis så får jag lite mer sömn inatt än föregående så uppdaterar jag då med utan att bete mig som en halv zombie.
