picturing

Dålig bloggning. Ska jag vara ärlig? Livet är hemskt just nu. Inte bara plugg och komplex som stör mig, det är större än så. Och jag orkar bara inte mycket till.
Gud jag vill bara bortbortbort.


Jag kan ändå inte riktigt sluta skriva nu.
Det känns som om mitt hjärta kvävs.
Och som tankeverksamheten försvinner.
Imorgon kommer jag liksom undra vad som pågick i mitt huvud när jag känner det jag gör.
Och inte minnas

Jag skulle vilja åka till Paris.
En vindsvåning i Paris.
Där jag skulle strosa i vintage butiker om dagarna och sitta på fönsterbrädan och se på stjärnorna på nätterna.
Jag skulle vara tom.
Jag skulle vara ensam dygnet runt.
Jag skulle få svalna lite.
Fundera på vad som hänt.

Kanske skulle jag skriva.
Ja, jag skulle skriva massor.
På en okänd blogg så skulle jag berätta om hur det känns när hjärtat bränns.
När man blir sviken.
Eller känslan av att vara ynklig,
när man blir ignorerad.

Ta itu med mina tankar i min egen takt skulle jag göra.
Om jag skulle komma tillbaka till Stockholm vet jag inte.
Här går det för snabbt för mig. 
Det känns som någon stuckit mig med en kniv i hjärtat.
Då blir det ju svårare att andas.
Och här måste man springa.

Jag skulle slippa alla blickar från människor som gör så ont.
Vissa ögon skickar plötsligt en ond radar.
Och jag kan inte undvika ögonkontakt så länge till. 
Vissa människors närvaro ger mig andnöd. 

Fast jag är fast. Kanske gör det ondast av allt. Av alla människor som kan fly, så kan inte jag det. För ett år sen så skrev jag att om Eva som sex år gammal fick se fram i tiden och se Eva fjorton år så skulle jag nog gråtit av lycka. Eva femton år var så mycket värre.