jag vet inte vad sammanfattningen på det här är.
Idag hade jag lite panik. Jag hade så mycket att göra; mamma hade sagt att jag skulle ta tvätten och göra middag för att jag hade lov, jag hade jätte mycket plugg och behövde städa mitt rum. Det värsta var att jag var så trött. Det gick segt i mitt huvud och jag var så död i kroppen. Jag hade hoppats att jag skulle bli pigg under lovet, som för några veckor sen. Innan jag blev så skoltrött. Men jag blev inte särskilt pigg och jag fick lite panik med plugget eftersom jag vill göra klart två uppsatser, en recension och förbereda en redovisning innan jag åker på onsdag. Panik.
Så då blev det tvärstopp. Jag vill ju helst bara göra chokladbollar och läsa Harry Potter och ta en lång promenad. Så jag tog en långpromenad fastän jag inte borde men lite frisk luft och musik brukar pigga upp. Jag gick en lite längre runda och gick förbi en äng. Jag var där bl.a. i vintras med mamma. Vi hade på oss varma kläder och tillochmed termo byxor och snön krasade under fötterna och det kom rök moln när vi andades vinterkylan. Det bästa av allt var att solen sken jätte jätte mycket och vi satte oss mot en ek och tog av vantarna och lutade huvudena mot trät och blundade. Kände solen. Tystnaden. Då var jag lugn.
Vid ängen bredvid var jag med fyra vänner. Då var vi i jämförelse mycket varma för det var vår påväg mot sommar och vi hade cyklat länge när vi letade efter en plats att ha piknick. Vi hade brett ut två filtar och lagt upp dricka, sallad, baguetter, godis, choklad och mer som jag inte längre kommer ihåg. Vi lyssnade på musik från en mobil, snackade och åt. Efter ett tag spelade vi brännboll, sen lekte vi bara med en boll, dansade bugg och annat som bara vi gör. Vi fick fästingar och fotade. Då var jag också lugn.
Jag behövde bara gå förbi egentligen för att bli lugn. Hur bra är inte det? Borde man inte gå omkring lite överallt och göra nya, bra saker? När man går förbi där dyker minnet upp. Och då minns man lite mer varför man är som man är. Eller hur man var.
Så då blev det tvärstopp. Jag vill ju helst bara göra chokladbollar och läsa Harry Potter och ta en lång promenad. Så jag tog en långpromenad fastän jag inte borde men lite frisk luft och musik brukar pigga upp. Jag gick en lite längre runda och gick förbi en äng. Jag var där bl.a. i vintras med mamma. Vi hade på oss varma kläder och tillochmed termo byxor och snön krasade under fötterna och det kom rök moln när vi andades vinterkylan. Det bästa av allt var att solen sken jätte jätte mycket och vi satte oss mot en ek och tog av vantarna och lutade huvudena mot trät och blundade. Kände solen. Tystnaden. Då var jag lugn.
Vid ängen bredvid var jag med fyra vänner. Då var vi i jämförelse mycket varma för det var vår påväg mot sommar och vi hade cyklat länge när vi letade efter en plats att ha piknick. Vi hade brett ut två filtar och lagt upp dricka, sallad, baguetter, godis, choklad och mer som jag inte längre kommer ihåg. Vi lyssnade på musik från en mobil, snackade och åt. Efter ett tag spelade vi brännboll, sen lekte vi bara med en boll, dansade bugg och annat som bara vi gör. Vi fick fästingar och fotade. Då var jag också lugn.
Jag behövde bara gå förbi egentligen för att bli lugn. Hur bra är inte det? Borde man inte gå omkring lite överallt och göra nya, bra saker? När man går förbi där dyker minnet upp. Och då minns man lite mer varför man är som man är. Eller hur man var.
Kommentarer
Trackback
