picturing

Det har gått många veckor nu. Det känns som igår som jag sa "nu har det gått en vecka, sjukt". Men han är fortfarande borta och jag har fortfarande hans leende på näthinnan. Det är bara fel, allting blev upp och ner. Det är så enkelt - han hör hemma här. Men han har fortfarande inte kommit tillbaka och det gör att jag bara inte kan återgå till det normala. Vart jag än vänder mig finns det ingen som har svaret på när det här är över. Det är en mardröm som inte tar slut.

Något av det värsta är att när jag blir påmind om honom, ser honom inuti mitt huvud, blir jag nere. Jag vill att bilden av honom ska göra mig varm, för han spred värme. Bilden ovan, som jag älskar, ska få mig att skratta och inte gråta.